Författare: jokke

Det blev ett annorlunda första maj i år i Mölndal. Ombyggnaden av torget tvingade oss till annan plats, och denna gång blev det Stadshusparken, mellan Mölndals stadshus och Fässbergskyrkan. Som vanligt samarrangerade vi med socialdemokraterna när det gällde praktiska arrangemang.

Ett 50-tal åhörare hade kommit för att höra våra tre talare och Göteborgskapellet. Vi bjöd också på kaffe och sålde böcker.

Orkestern spelade, ordförande Lars Selin hälsade välkommen, tal varvades med musik, och vi avslutade tillsammans med soppa i partilokalen Villa Aurora.

Joel Eliasson

Joel talade bl a om att vi måste vara de som konsekvent står upp för människovärdet, då nazister marscherar, och ungdomar tvångsdeporteras till krigförande länder.

Att det är valår i år betyder egentligen inte så mycket för oss. Vi fortsätter med det arbete som vi alltid gör, fast ännu mer. Vi har inte samma ekonomiska resurser som högern, men vi är många. Vi är aktivister som är vana att kämpa hårt.

Marie Lindqvist

Marie började med den tidiga historien om första maj. Den amerikanska arbetarrörelsen hade en nationell kampanjdag för 8 timmars arbetsdag den första maj 1886. 1890 var sedan första gången den internationella arbetarrörelsen hade en gemensam manifestationsdag, på första maj.

Sedan tog Marie ett rejält grepp om den kommunala politiken. För tre och ett halvt år sedan började Vänsterpartiet att arbeta tillsammans med tre andra partier i Majoritet Mölndal, med att styra Mölndals stad. Vi skrev en programförklaring. Den innehöll de punkter med gemensamma mål som vi som majoritet ville uppnå under mandatperioden vi hade framför oss.

Att skriva en programförklaring visade sig vara en aning kontroversiellt, då oppositionen tydligen hade svårt att i kommunala beslut godkänna skriftligt material där det tydligt framgick att detta samarbetsdokument var grunden till de mål vi som majoritet ville uppnå.

Skillnaden mot tidigare var tydligheten. Att vara transparent och tydlig var uppenbarligen kontroversiellt.

Några av de uppdrag majoriteten lagt, och genomfört under mandatperioden är att

• Andelen ekologisk mat i staden har ökat.
• Utveckla Toleransprojektet. Med syfte att motverka främlingsfientlighet, erasism och motsättningar. I år utökas projektet till Kållered.
• Ungdomar i årskurs 7-9 har fått fritidskort i kollektivtrafiken.
• De som inte själva kan laga sin mat har fått hemlagad mat i hemtjänsten.
• Vi har anställt ytterligare en kommunekolog.

Det är bara några av de saker vi genomfört under mandatperioden.

Vissa mål är svårare att nå. Bl a målet att minska grupperna i förskolan. Kommunen växe4r så det knakar. Vi bygger nya bostäder, och har gjort så i många år. Det kommer många nya barn till våra redan trångbodda förskolor.

Om vi ska nå skolverkets nya riktmärken för förskolegrupper behöver vi bygga ut med drygt 60 nya avdelningar.

Vem som helst kan ju förstå att detta kostar pengar.

Men nu blickar vi framåt!

• Vänsterpartiet vill återställa kommunalskatten till nödvändig nivå. Vi vill ha en god verksamhet som utvecklas och växer med befolkningen.
• Vi vill bygga fler förskolor.
• Vi vill införa Nattis
• Vi vill låta de ensamkommande ungdomar som nu skrivits upp i ålder stanna på kommunens boenden.
• Vi vill öka bemanningen i äldreomsorgen och hemtjänsten
• Vi vill införa 6-timmars arbetsdag på prov i någon av kommunens verksamheter.
• Vi vill bygga ekodukt över Söderleden.
• Vi vill använda vår gemensamma bostadsresurs mer aktivt, och se till att det byggs fler billiga hyresrätter.
• Vi vill att kulturen ska vara fri, inklusive kulturskolan.
• Bättre tillgänglighet i våra folkbibliotek.
• Vi vill ha ett demokratiskt samhälle, där människor har inflytande över den egna livssituationen och inflytande över samhällsutvecklingen. Ett samhälle för alla, inte några få!

Johan Lönnroth

partiideolog och f d vice partiledare.

Jag försöker ju här att referera talen, men Johans tal kändes väldigt välskrivet, och även om texten blir lång, väljer jag att ge er alltihop. Läs och ta till er:

Kamrater världsmedborgare i den röda staden Mölndal

Första maj har i mer än hundra år varit den internationella arbetarrörelsens dag. Den har inte tillhört någon enskild nation, inget särskilt folk. Den har varit en dag för drömmar om socialism, om människans befrielse från kapitalets välde och från förtryckande stat och lagar, drömmar om fred och bröd, om kortare arbetsdag, om solidaritet över gränser, en dag då slitna klänningar och kavajer kunde bli mantlar av skinande ljus.

Första maj har i sina bästa stunder också varit hela vänsterns dag, åsiktsmångfaldens dag, en dag då man kunnat samla en bred rörelse bakom fanorna. Första maj tillhör inget politiskt parti, inte socialdemokratin, inte Vänsterpartiet. Första maj formas inte av reklambyråer. inte av spinndoktorer. Dagen är fylld av ohämmat skummande liv som finner tusen nya former och improvisationer, som frigör skapande kraft. som själv korrigerar felgrepp. Detta sista är Rosa Luxemburgs ord.

Men svensk arbetarrörelse och vänster har problem. Jag talar inte om opinionssiffror, utan om något djupare, mera långsiktigt. Fortfarande känner äldre människor ibland igen mig på närtorget eller på spårvagnen och vill prata politik. Inte minst nu inför det kommande valet. Vad säger de? Att politiker bara pratar och inte lyssnar. Att ingen erkänner att också motståndaren kan ha en poäng. Att det bara handlar om kortsiktiga utspel och att ingen talar om hur samhället skall förändras på ett mer djupgående sätt.

Jag tror att ett grundproblem är att de demokratiskt valda församlingarna i både kommunen, regionen och nationen tappat makt. Vi protesterar med rätta mot allt ont: Mot sjukhusköer och dåligt fungerande skolor. Mot Trump och de högerextrema. Mot FN:s oförmåga att hantera kriget i Syrien och mot EU:s oförmåga att klara flyktingkrisen. Mot de rikas skattesmitning. Mot den globala kapitalmakten. Men vi tvingas ändå anpassa oss till beslut som tas av samma kapitalmakt. Som när Volvos eller Ericssons ägares beslut kan kullkasta alla kommunala planer. Vi har övergivit barrikad efter barrikad. Vi har gått med röven först för att citera en känd Göteborgare.

Missförstå mig inte! Självklart ska vi försvara våra landvinningar, rätten att organisera sig fackligt och att teckna kollektivavtal, de fåtaliga progressiva inslagen i skattesystemet, det sociala skyddsnätet. Men försvaret räcker inte till för att utmana den globala kapitalmakten. Det behövs motmakter på samma nivå.

Så här stod det i det Kommunistiska Manifestet i ett lite moderniserat språk:

”Kapitalismen har genom sin exploatering av^– världsmarknaden gett alla länders produktion och konsumtion kosmopolitisk gestalt. Den har till reaktionens stora sorg undanryckt industrin dess nationella grund… I stället för den gamla lokala och nationella självtillräckligheten och avskildheten träder en allsidig samfärdsel, ett allsidigt nationernas beroende av varandra. Den nationella ensidigheten och inskränktheten blir mer och mer omöjlig.”

Parollen var proletärer i alla länder förenen eder.

Vänstern har i alla tider varit internationalistisk. Jag läste Anders Meullers och Jan Kronbergs bok om Tore Eliasson här i Mölndal och hans arbete för den Röda Hjälpen som hjälpte utvisningshotade flyktingar från Tyskland under andra världskriget. Många i vänstern väckte den traditionen till liv när de ställde upp då den stora flyktingvågen kom 2015. Idag är det en huvuduppgift för oss att visa på alternativ till den högerextrema rasistiska rörelsen som vill stänga gränser. Vi måste bygga motkrafter över alla gränser. Antirasister i alla länder förenen eder.

Utsläppen av växthusgaser globalt har börjat öka igen. Vi som lever i den rika delen av världen har historiskt stått för den största delen av utsläppen. Om alla i världen skulle leva på vår konsumtionsnivå skulle det snabbt bli en global katastrof. Vi måste betala för omställningens kostnader efter bärkraft. Som göteborgaren Thomas Sterner föreslagit i en FN-rapport behöver vi en global skatt på koldioxid. Den kan bara genomföras genom internationella avtal. Miljökämpar i alla länder förenen eder.

Genom en stark kvinnorörelses kamp har Sverige blivit ett av världens mest jämställda länder. Men vi har fortfarande långt att gå. Och i många andra länder är kvinnoförtrycket inskrivet i lagarna. Över 14 miljoner flickor under 18 år blir bortgifta varje år. Fler än två miljoner flickor i åldrarna 4 till 11 år könsstympas varje år världen över. Samtidigt växer en internationell kvinnorörelse för att genomdriva FN:s deklarationer om kvinnors rättigheter. Feminister i alla länder förenen eder.

Inkomstskillnaderna i Sverige har ökat nu i mer än 30 år. De har ökat under regeringar av olika färg. Den andel av nettoinkomsterna totalt som måste flyttas frän de rikare till de fattigare för att alla ska få samma inkomst var ca en femtedel 1990. Nu krävs mer än en fjärdedel. Förmögenheterna är ännu mera skevfördelade. Orsaken är delvis en orättfärdig politik med stora sänkningar av inkomstskatter och avskaffandet av arvs- och förmögenhetsskatten. Men ansvaret för ökade klyftor är också alla de som flyttat sina pengar till skatteparadis. Vi måste stänga skatteparadisen och få en global progressiv förmögenhetsskatt. Ärliga deklaranter i alla länder förenen eder.

Kamrater världsmedborgare. Den ursprungliga socialistiska idén var människans frigörelse frän kapitalmaktens herravälde. Den frihetliga socialismen kan bara byggas underifrån. på arbetsplatser och i bostadsområden. Demokratin ska stärkas också i kommuner, regioner och nationer. Men det räcker inte. Vi måste också bygga demokratiska motmakter till det globala kapitalet på övernationell nivå, både i Europa och världen. Vi behöver ett världsparlament. Visst kan det låta som orealistiska drömmar. Men så sa också många då rörelsen för allmän och lika rösträtt växte fram för mer än 100 år sedan. Hur kan ni tro att kapitalisterna, kungen, generalerna och överhetsstatens ämbetsmän ska lämna ifrån sig makten frivilligt hette det då.

Runt om i världen växer det nya fram, det föds en ny tredje grön och jämställd vänster efter 1800-talets liberalism och 1900-talets arbetarrörelse. Det kräver stora smärtsamma omprövningar för den gamla vänstern. Men det går!

Som Karin Boye skrev:

Då när det är värst och inget hjälper
brister som i jubel trädets knoppar
då när ingen rädsla längre håller
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden
känner en sekund sin största trygghet
vilar i den tillit som skapar världen

Leve Karin Boye! Leve den gränslösa frihetliga socialismen

Leve första maj!