Högern och jämlikheten
Krönika av Joakim Ramberg
Man säger ibland att vänstern har vunnit debatten om vinster i välfärden. En stor majoritet av svenskarna tycker att vinstuttag ur offentligt finansierad verksamhet är en dålig idé. Nu verkar samma sak hålla på att hända då det gäller jämlikheten. För vänsterpartiet har ju ekonomisk jämlikhet alltid varit en central fråga.
På senare tid har även högerpartier tvingats erkänna att de stora klyftorna i Sverige är ett allvarligt problem. Det är fascinerande att se vilken retorik de tar till för att slippa göra något åt saken!
De ökade klyftorna beror till allra största på att politiken under de flesta av de senaste nästan 30 åren syftat till att just öka klyftorna, då fr a under de åtta Reinfeldt-åren. Antagligen också på ett svagare fack, som inte förmått försvara lönenivåerna för dem med lägre löner. Vad det verkar tror inte de borgerliga att människor vill göra något här i livet om det inte finns ekonomiska drivkrafter för det.
I ojämlika samhällen sitter fler i fängelse (jo, det är belagt i forskning!)
Men nu försöker högern skylla ifrån sig!
En variant är att skylla på invandringen, t ex att ojämlikheten till stor del skulle bero på lågutbildade människor från andra länder. En retorik med stora risker (om man inte är sverigedemokrat förstås…).
Ett annat grepp är att slingra sig. De undviker frågan, och säger att den största klyftan är mellan dem som har och inte har jobb. Detta följs vanligen av förslag att öka ojämlikheten ytterligare, för det hävdar de, det är något som skapar mera jobb, och minskar arbetslösheten.
Här blir det absurt! Man ska alltså t ex försämra för alla sjukskrivna, eller för alla arbetslösa, eller för alla lågavlönade, och man kan hoppas att det i bästa fall ska göra att 10% eller vad det kan bli av de arbetslösa eller sjukskrivna hamnar i jobb. Men alla de andra då? De som redan hade jobb och nu får ännu lägre lön? De 90% som fortfarande inte har jobb och nu får ännu lägre bidrag? De upplever knappast ökad jämlikhet.
Högerns oro för ojämlikhet är uppenbarligen ett rent skådespel. De verkar inte alls förstå hur farligt det är för ett samhälle med klyftor som ökar, så som de gjort i Sverige under 30 år. Eller så tycker de bara så instinktivt jätteilla om både skatter och fackföreningar att de helt enkelt inte har några verktyg för att göra något åt saken?