sida

Folkets historia

Under 80-, 90- och 00-talet arbetade några av vår förenings medlemmar med att dokumentera Mölndals historia. Det resulterade i en bok, två teaterföreställningar, och de texter ni ser nedan. Håll till godo, här kommer Folkets historia – Det röda Mölndal, en politisk och social historia:

 

1:a maj demonstration på 50-talet. Kvarnbygatan ungefär där Mölndals Bro i dag är byggd.

Mölndal består av tre kommundelar, Mölndals gamla stad, Kållered och Lindome.

Samtliga har sin unika historia. Området kring Mölndalsfallen är viktigt för att förstå den industriella utvecklingen som kom att bli mycket stark. Mölndalsfallen hade sedan länge varit betydelsefull för kvarnarna och för laxfisket.

Kraften från fallen kom under 1800-talet att utgöra grunden för industrietableringarna. Dessa industrier var bland annat bomullsspinnerier, pappersbruk, kritkvarn, oljeslageri och väveri. Arbetarnas villkor var hårda. De starka männen – industrialisterna kom ofta från utlandet. De var anhängare av frihandel och liberalism. Motkraften som under stora svårigheter kom att växa fram kallade sig arbetarrörelsen. Ur denna växte det fram olika partier och andra rörelser såsom fackföreningar, kooperationen, nykterhets- och hyresgäströrelsen.

Med denna sida vill vi stimulera till att forska ”där du står”. Mycket av den politiska och sociala historien håller på att försvinna genom att de som kan berätta dör eller försvinner in i glömskans dimma. Vi tar gärna emot uppslag, texter och bilder som skildrar olika sidor av arbetarrörelsens och den sociala historien från Mölndal för att vidareutveckla denna sida.

 

Det röda Mölndal – Åren fram till 1939

”Det Röda Mölndal – åren fram till 1939” skrevs av Jan Kronberg och Anders Meuller i samband med ett historieprojekt i början på 80-talet. I samband med detta historieprojekt sattes det upp två teaterföreställningar ”Den röda staden” och ”Livet i Kvarnbyn”.

Mölndal har varit känt för att vara en av Sveriges rödaste städer. Skriften skildrar framförallt vänsterpartiets tidigare historia men även socialdemokraternas och syndikalisternas historia berörs. I ett kapitel skriver Helge ”Bezäta” Berntsson om hur det var att växa upp i 20-talets Mölndal. Andra kapitel handlar om Krokslätts Folkets Hus och om Folkets Park i Mölndal.

Skriften innehåller 80 sidor och är rikt illustrerad.

(Janne kollar på tillgänglighet).

 

 

Mäster Palm besöker Mölndal

August Palm, 1849 – 1922, var skräddare till yrket men blev genom sitt kringresande som agitator en av förgrundsgestalterna i svensk arbetarrörelse och var med och grundade det socialdemokratiska partiet 1889. I juni samma år besökte han Mölndal.

Han hade fått löfte av patron Torstensson att hålla ett möte på Forsåkers ägor. Mäster Palm gick till länsman för att anmäla mötet. Länsman ville förbjuda mötet men då Palm förklarade att länsman fick rätta sig efter lagen blev det bråk. Rasande lovade länsman Mäster Palm stryk varefter har knuffade Palm nedför en trappa. Palm anmälde länsman för landshövdingen som ville ha en förklaring. Länsman Gädda skrev:

”…förnekat honom söndagen därpå eller den 16 dennes å egendomen Forsåker hålla ett socialistmöte om den allmänna rösträtten och dess betydelse”

”…och sedan Palm i ohövliga ordalag eller så kallad socialistton avfordrat mig en närmare förklaring över mitt nekande svar, han blev avvisad och då detta ej åtlyddes blev han utförd genom dörren och denna av mig stängd”.

Patron Torstensson ändrade sig och mötet kom aldrig till stånd. Så här skrev han sin förklaring:

”Efter att hava inhämtat vad å socialistmötet i Landalskogen under gårdagen förkommit finner jag mig ej kunna upplåta å denna egendom för det möte som herr August Palm där velat hålla”.

Läs mer i: Den Röda Staden, Kronberg & Meuller. Ur en agitators lif, August Palm 1904. Född till Agitator, Palmgren 1971.

 

Bilden är från demonstration ”Mot lönereduktion Mot utsvältningslockouter För människovärdig existens”. Plats: Kvarnbygatan i Mölndal år 1909.

Storstrejken 1909

Storstrejken var den första stora konflikten mellan SAF (Svenska arbetsgivareföreningen) och LO (Landsorganisationen). Lågkonjunktur hade lett till lönesänkningar. När SAF gjorde allmän lockout svarade LO med storstrejk i början av augusti. Strejkkassorna var för små. Fackföreningsrörelsen drabbades av ett stort nederlag och miste hälften av sina medlemmar. En borgerlig offensiv blev följden.

I Mölndal strejkade mellan 1600 och 1700 arbetare. Det var många konflikter mellan de strejkande och polis inklusive inkallad militär. Militären var förlagd vid Åby. Den senare välkända Kata Dahlström rapporterade till Textilarbetareförbundet:

”Stort möte i Krokslätt, där en lantbrukare Fredriksson upplåtit en äng åt oss. Detta sedan han åsett polisens oerhörda brutalitet mot de kämpande. Man har till och med ridit in på gårdarna och jagat flickorna. Flera tusen på mötet”.

Kravaller uppstod också exempelvis vid spårvägens ändhållplats när vagnen kördes av en strejkbrytare. Trots hot om avsked fick alla på Papyrus börja arbeta efter strejken. På andra arbetsplatser svartlistades många av de strejkande. Många lämnade Mölndal på grund av detta. En del emigrerade till Amerika och Norge.

Källa: Det röda Mölndal, Kronberg & Meuller 1982.

 

Marknad på Gamla torget, Kvarbygatan år 1910.

Hungerrevolten 1917

Första världskriget är inne på sitt tredje år. Vintern var svår och arbetarna och deras familjer svälter.

Maten består av ruttna kålrötter och paltbröd. Det är brist på bröd, potatis, mjölk, socker och kaffe. Bristen på mat berodde till liten del på att Sverige var avspärrat. Sverige var fortfarande självförsörjande som jordbruksland. Orsaken var den stora matexporten till Tyskland och att de stigande priserna på kött och fläsk medförde att bönderna utfordrade sina djur med potatis och brödspannmål. Några kom att tjäna stora pengar på svartabörshandel.

Hungerrevolten började den 16 mars i Västervik. Den 22 april demonstrerade i Mölndal mellan 2000-3000 kvinnor. På den enda fanan stod det ”Giv mera bröd”. Myndigheterna skulle uppvaktas men dessa var bort- resta och demonstrationen upplöstes.

 Lördagen den 5 maj blev det hungerupplopp i Mölndal. Butikerna inventerades av de stora folkmassorna. Det började vid Rasmusssons och Elvira Hansson för att fortsätta ner till Gustavssons affär nere i Mölndals Bro. Där fördelades 5 säckar mjöl i 2 kilos portioner. 12 butiker besöktes. Man var ändå uppe hos Erik Johansson vid Stensjön och hos Melanders i Forsåker. Polisen fanns på plats men stod helt maktlös mot de stora massorna. Butiksinnehavarna tvingades att lämna ut det som fanns av livsmedel. I de flesta fall lämnades betalning men inga ransoneringskuponger lämnades.

På den tiden var 1 majdemonstrationen alltid första söndagen i maj. Militär till häst anlände söndagen den 6 maj, men de behövde inte ingripa. I demonstrationen gick först 500 barn med fredsflagor och sedan drygt 2500 vuxna. Göteborgs-Posten skrev att man kunde ha förståelse men ”man måste beklaga och allvarligt fördöma att bekymren fått ett uttryck i denna form”.

På grund av protesterna förbättrades livsmedelssituationen de närmaste veckorna. Livsmedelsnämnden fick in mera kålrötter och många fabriker lyckades genom sina kontakter få potatis att sälja till sina arbetare. Folkkök och barnbespisning inrättades också.

Källa: Det Röda Mölndal – åren fram till 1939, Kronberg & Meuller.

 

”Dansparet” vid f.d. Folkets Park. Konstnär Britt-Marie Jern.

Mölndals Folkets Park

Den första folkparken startades 1892 i Malmö. Folkets parkrörelsen spreds över hela landet. I Mölndal byggdes Folkets Park på platsen där nuvarande Glasbergsskolan i Kikås ligger. Statyn ”Dansparet” av Britt-Marie Jern påminner idag om platsens tidigare användning.

Mölndals socialdemokratiska ungdomsklubb började 1909-10 anordna dans på en dansbana vid Störtfjällsberget. När Mölndals socialdemokratiska parti bildades 1910 övertogs festplatsen på Kikås av dem. Krigsåren 1915-17 låg all festverksamhet nere i Mölndal på grund av att arbetarna inte hade råd med nöjen.

Göteborgs och Mölndals socialdemokratiska vänsterparti köpte festplatsen 1918. Senare drev Mölndals Kommunistiska arbetarkommun verksamheten fram till 1929. Mölndals Folkets Parks andelsförening skötte därefter parken tills verksamheten lades ner 1945. Konkurrensen från Liseberg var hård vilket gjorde att parken fick ekonomiska bekymmer.

Den första scenen, som senare brann ned.

Folkets park utvecklades genom åren från en plats i naturen till en anläggning med café och överbyggd dansbana. 1928 invigdes scenen, tivolistånd och skjutbana. Genom slagsmål och ett omfattande fylleri tvingades man tidvis stänga danserna på lördagarna. 1919 stängde exempelvis poliskonstapel Hellkvist parken, men efter att ett staket byggdes fick man dock lov att öppna verksamheten igen.

Dansorkester, mitten av 20-talet.

Vad hade man för arrangemang på Mölndals Folkets Park? Första maj demonstrationerna gick vanligtvis till Parken. Ibland hade socialdemokraterna och kommunisterna gemensam demonstration och möte. Teaterförställningar var populära. Andra artister var ofta bondkomiker. Ett sådant framträdande kan illustreras av en recension från Västsvenska Kuriren 28 maj 1924:

 

När den nya dansbanan byggdes 1924.

”Skådespelaren Gösta Björkman från Folkteatern medverkade på söndagen i Folkets Park. Herr B är en rätt god humorist, rätt så originell, om man tänker sig att humorister i allmänhet ha mer eller mindre utvecklat drav av tillgjordhet över sig. De Engdalsbitar han sjöng och de bygdehistorier han berättade, vore visserligen hörda förut, men ändock ganska roande. Det bästa var ”Fotografering” en lustig historia, samt en visa om sladdrande människor benämnd ”Ena moral” samt B:s återgivande av huru fruntimmer förr i världen gjorde toalett. Den talrika publiken applåderade kraftigt”.

Läs mer i: Det Röda Mölndal – åren fram till 1939, Kronberg & Meuller.

Källa: Folkets Park i Mölndal historia 1918 – 1945, Gunnar Cederhom & Lennart Hesseroth, Göteborgs Universitet Litteraturvetenskapliga Institutionen 1982.

 

Helge ”Bezäta” Berndtssons barndomsminnen från 1920-talet

Klasskort från Ryets skola omkring 1921. Bezäta vid pilen. Kortet är starkt beskuret.

Min egen mor födde tre barn, men jag förblev ändå ensam. Före mig kom en dödfödd pojke till världen och efter mig föddes en liten flicka som dog strax efter födelsen.

Justus hus – Forsåkersgatan 27

Mina föräldrars första boning var ett rum och kök i Justus hus. Elströmmen fick man betala genom ett så kallat ackordsavtal som innebar att man fick använda så mycket ström man ville mot en viss summa varje månad. Man fick dock inte ha mer än en lampa i varje rum. Väggkontakter förekom ej och ingen hade heller användning för dylika. Elapparater och lösa lampor förekom inte. Det var oerhört mycket ohyra. I den kökssoffa där jag låg fanns det springor där vägglössen frodades utmärkt. Jag låg och dödade lössen. Det var en säregen doft av mosade svarta vinbär. Vid dödsfall användes tvättstugan som likbod. Man klädde väggarna med vita lakan och strödde granris på golvet. På de krokar som fanns hängdes kransar. Alla kärringar i huset bakade i den gemensamma bakstugan. I regel slog man sig ihop två och två, dels för vedens skull och dels för att hjälpa varandra. Bakdagen var en högtid för oss barn. Mor bakade alltid en extra liten kaka till mig som jag åt varm med bonnesmör på.

Vid Gunda Mosse, Kallebäck, sommaren 1921. Bezäta i långa kortbyxor tillsammans med sin mormor.
Politik och religion

Mor var med i metodistkyrkan och far var syndikalist och det fanns också många andra i huset som var socialister. En var socialdemokraten Gustav Svensson som i flera år var stadsfullmäktiges ordförande. Han fick gå från sitt arbete på grund av sin övertygelse, men blev sedermera agent för olika firmor. Hans gamla arbetskamrater köpte av honom, på avbetalning, kläder och skor till sina familjer. Min mor sa alltid att hon röstade på sossarna för att Gustav av (var?) en snäll man.

I nedre botten fanns en del kommunister som agiterade för Lenin. En av dem var den välkände Ernst Carlsson som var föreståndare på Kooperativa. Han var också en drivande kraft inom nykterhetsrörelsen Verdandi 466 Mölndals Framtid.

Vid partisprängningen 1929 var jag med i den kommunistiska ungdomsrörelsen. Denna kom jag dock att lämna på grund av min religiösa uppfostran. Min radikala linje och hatet till storkapitalet har dock stått kvar i alla år.

Lump-August

Vi ungar var alltid på alerten på att skaffa pengar. Vi samlade skrot, tomflaskor och ben som vi sålde till Lump-August. Av benen kokades lim. En gång anordnade jag och några ungar en radiolyssningsstation. Allt det nya med flygmaskiner, kristallmottagare och telefoner som fanns hos besuttna borgare inspirerade oss barn. Vi tog ett par konservburkar förbundna med ståltråd, en trälåda med knappar av korkar och kapsyler samt en tio meter lång antenn. Vi tog ett öre i inträde. När någon skulle lyssna fick en av oss stå vid antennen och skrapa med en sten. Då hördes ett skrapande läte i burkarna. Jag smet hem med 27 öre. Jag tog vagnen till Göteborg. Hemma fick jag stryk av far. För att mina kompisar inte skulle göra likadant samlade jag skrot och ben. Hos Lump-August blev betalningen 55 öre som jag gav till de två kamraterna som var starkare än jag.

Det var vanligt med aga

Det var inte så noga heller vems ungar man agade bara det fanns orsak till det. Ibland fanns det ingen anledning. När jag var som mest utsatt sprang jag in till Emma Leijon som tog mig i försvar.

Kälkåkning i en av liderna i gamla Mölndal. Foto: Hembygdsmuséet i Mölndal.
Skolan

Vår lärarinna gav oss läxor i vår ABC-bok. En morgon ramlade det ut en femöring ur boken. Jag visade upp ett frågande ansikte och mor sa ”Sånt händer om man läser läxan ordentligt, då värper tuppen på bokstaven T en slant till den flitige”. När skolan led mor sitt slut kom skolstyrelsen hem och ville att jag skulle läsa vidare. Far sa nej, han behöver mig att tjäna pengar. Många gånger ångrade jag att jag inte fortsatte efter folkskolan.

”Tjega” på landet

Det blev många och långa vandringar neråt Kållered och Lindome för att tigga bröd och ägg. Vi kallade detta att ”tjega”. För oss var det ingen skam utan en nödvändighet. Det finns givetvis mycket annat att berätta om t ex om när vi slaktade julgrisen eller om min första kristallmottagare och om när jag köpte min första cykel på avbetalning.

Helge ”Bezäta” Berndtsson.

Hela Bezätas berättelse kan läsas i Det Röda Mölndal.

 

Krokslätts Folkets Hus 1932-64

Krokslätts Folkets Hus. Byggnaden såldes till en möbelhandlare 1964.

Det första Folkets Hus byggdes i Skåne omkring 1890. Arbetarrörelsen behövde samlingslokaler. Ett av de som byggdes låg i Krokslätt. Det fanns redan en samlingslokal som kallades folkets hus men som var ägt av ett textilbolag. Det hade börjat förfalla.

1924 samlades personer från socialdemokraterna, fackklubbar från jäst- och textilfabriker samt Krokslätts kommunistiska ungdomsklubb. Möte beslutade att bilda en folketshusförening. Varje andel kostade 10 kronor. En del arbetare köpte andelar på avbetalning. Varje avbetalning kostade 1 krona. Det kom också att anordnas basarer, teaterföreställningar och danser.

1932 invigdes Krokslätts Folkets Hus. För att få ekonomin att gå ihop fanns det en biograf i huset. Det var biografen som bar upp ekonomin. Av många skäl kom man att få ekonomiska problem på 50-talet.

Det som slutligen tog knäcken på ekonomin var TV-ålderns intåg. Antalet bioföreställningar hade minskat från elva till tre per vecka. 1964 såldes huset.

Källa: Föreningen Folkets Hus Krokslätt i Mölndal U. P. A, Göteborg 1965. Det Röda Mölndal, Kronberg & Meuller.

 

Forsåkersstrejken 1932

Texten i bilden har följande lydelse: Sparkassetyp från Forsåker, sedd från de strejkandes och alla ärliga arbetares synvinkel.

Forsåkers AB tillverkade bl.a. trassel. Bolaget hade ett hundratal textilarbetare anställda. Från början var dessa organiserade i Textilarbetarförbundet. På grund av missnöje med avtalet kom de flesta att gå med i den Syndikalistiska Arbetarfederationen. De kom att strejka för sin rätt att ha kvar sin fackförening.

Arbetarna utestängdes från fabriken

För att få börja arbeta igen var man tvungen att skriva på en lista där man förklarade att man lämnade den syndikalistiska organisationen. 25 arbetare skrev på och gick med i den av företaget startade sparkassan. De övriga arbetarna krävde att alla skulle anställas igen. När kravet inte uppfylldes beslutade man att gå i strejk den 15 januari 1932.

John S Johansson berättar:

”Arbetarna i allmänhet tog ställning för de strejkande trots att de var syndikalister. Man menade att dom skulle ha bättre betalt, textilarbetarna hade det ju ändå sämre än pappersarbetarna. Statspolis rekvirerades, det var demonstrationer och möten. Borgmästaren var ute både två och tre gånger och läste upprorslagen på Gamla torget.”

Strejkbryteri

Ett 30-tal arbetare kom att bli strejkbrytare vilket ledde till demonstrationer. Dessa gick till så att man stod och tittade på när de som arbetat trots strejken gick hem på kvällen. Antalet som visade sin avsky mot strejkbrytarna varierade mellan ett par hundra och tusen personer. Mölndal hade vid denna tid 800 arbetslösa. Det uppstod strid om dessa skulle tvingas att ta arbete på Forsåkers fabriken. Ingen av de arbetslösa började arbeta där trots att en del förlorade sitt understöd. Någon strejkkassa fanns inte. Det var insamlingar runt om i Sverige. Arbetslösa, som skulle tvingas att bli strejkbrytare, började förlora sina understöd. Allt detta gjorde att strejken tog slut efter 8 månader. De fackligt mest aktiva anställdes inte igen.

Läs mer i: Kommunisterna – första boken, CH Hermansson. Den Röda Staden – Åren fram till 1939, Kronberg & Meuller. SAC 1910-1960, Jubileumsskrift, Arvidsson & Bergqvist.

 

Arbetaridrotten – AIF

Frisksporttruppen Viljan som medverkade vid AIF:s högsommarfest i Gunneboparken den 8 juli 1934.

Arbetaridrotten var en rörelse som växte fram i Europa mot slutet av 1800-talet. Starkast var rörelsen i Tyskland och Österrike. Under 30-talet slogs rörelsen sönder genom att fascismen och nazismen bredde ut sig. Alla politiskt radikala rörelser kom att förföljas skoningslöst. 

I Mölndal bildades de första idrottsföreningarna 1898. Fotboll kom att bli den största sporten. Det var skottar och engelsmän som arbetade inom textilindustrin som införde fotboll i Göteborg och Mölndal. Den äldsta fotbollsklubben är Fässbergs IF som bildades 1916. Den hade en arbetarprägel vilket antagligen gjorde att klubben förnekades att spela i division 1.

Arbetarrörelsens hållning till idrottsrörelsen var kluven. De kommunistiska och socialdemokratiska ungdomsklubbarna i Mölndal hade exempelvis på 20-talet gemensamma möten där man uttalade sig (om?) att fackligt och politiskt arbete måste ”gå före såväl idrott som andra nöjen”.

I Mölndal bildades i början på 30-talet två AIF-klubbar, Sågdalens Brottarklubb och Krokslätts AIF. Såsom de flesta av AIF-klubbarna överlevde de inte 30-talet. En del försvann och andra anslöt sig till den övriga idrottsrörelsen.

Knut Pettersson berättar: ”Två av våra brottare Gustav ”Slaktarn” och Gustav ”Julius” ….var så tatuerade med ormar och drakar över hela kroppen att de egentligen inte behövde några Trikåer. Det var inte underligt att defileringsmarschen före varje tävling blev tatuerarvalsen”.

 

Ett av Hitlers stora propagandanummer var Berlinolympiaden 1936. AIF-rörelsen var aktiv i att försöka bojkotta dessa olympiska spel. Därför genomfördes de så kallade Göteborgsspelen 1935. Simtävlingarna var i Stensjön där bl. a. ryska simmare i världsklass deltog.

I slutet av 70-talet återupptogs AIF-rörelsen. I Mölndal spelades fotboll, handboll och bandy. Den största satsningen som AIF Mölndal gjorde var den så kallade Argentina-cupen 1978. Man krävde bland annat att de politiska fångarna skulle friges. VM i fotboll skulle ske i Argentina. Under denna cup bildades Arbetaridrottsföreningarnas samorganisation som 1981 hade 25 föreningar anslutna.

Läs mer i: Det röda Mölndal; Kronberg & Meuller.

 

Hjälp till Spaniens folk

Ewald Karlsson som stupade i Spanien.

Spanska inbördeskriget 1936 – 39 startade som en militärkupp mot den demokratiskt valda vänsterregeringen. Tyskland och Italien som var nazistiskt / fascistiskt sände trupper och vapen till stöd för högersidan. Nya krigsmetoder mot civilbefolkningen utprovades bl. a. genom terrorbombningarna av Guernica. För att stödja regeringen kom frivilliga från hela världen. 500 kom från Sverige varav ca en tredjedel stupade. 

Uppgifterna är lite osäkra men från Mölndal reste 3 unga män till Spanien och anslöt sig till internationella brigaden. En av dessa var Ewald Karlsson som stupade enligt uppgift vid Guadalajara. Ewald Karlsson bodde på Landshövdingegatan i Mölndal och var tävlingscyklist för Mölndals Cykelklubb. Han arbetade som metallarbetare på SKF i Göteborg.

1936 bildades en Spanienkommitté i Mölndal. Ordförande var den socialdemokratiska riksdagsmannen Gösta Andersson från Mölndal. Kommittén samlade pengar och kläder till Spaniens folk. Arbetarna vid Krokslätts fabriker försörjde 5 spanska flyktingbarn som vistades i Frankrike.

Källa: Det Röda Mölndal, Kronberg & Meuller.

 

Polisrazzian februari 1940

Inledningen till hemligt dokument där hemliga statspolisens razzia i Mölndal planeras.

Tyskland ockuperade Danmark och Norge. Sovjetunionen anföll Finland. I början på andra världskriget kom svenska kommunister och andra radikala att förföljas hårt. Tidningar fick transportförbud. Tidningen Norrskensflammans tryckeri brändes ner så att fem personer omkom och arbetsläger – svenska koncentrationsläger inrättades. I februari 1940 samordnar den hemliga polisen en razzia mot kommunisterna.

I Mölndal slår man till mot stadsbiblioteket, partiexpeditionen på Kungsbackavägen och även mot många partimedlemmar. Stadsbibliotekarien Edvin Trettondal, välkänd kommunist, står först på den lista som skall få besök i Mölndal. Även stadsbiblioteket genomsöktes. Olika dokument tas i beslag men inget som kan hota rikets säkerhet hittades. Inga dokument återlämnades. Fanan försvann också men ingen vet idag hur.

De polismän som kom från Mölndal lär ha uppträtt korrekt och i något fall bett om ursäkt. men som Thore Eliasson, vars pappa var en av dem som besöktes, säger i en intervju:

”De (det?) blev osäkerhet när det knackade på dörren, inte minst bland barnen, man visste inte om det var grannen eller HESTAPO, så kallades den hemliga statspolisen. Kvinnor och barn blev uppskrämda. Det var så främmande att ha polisen utanför dörren och inne genomletandes lägenheten”

1941 var 667 kommunister i Mölndal – medlemmar och sympatisörer – registrerade hos säkerhetspolisen. Vid samma tidpunkt var 15 nazister registrerade.

Källa: Mölndals biblioteks historia av Anders Sjöbohm.

 

 

Flyktingar undan fascismen

Kommunistiska ungdomsklubbens sommarfest 1933. Otto Preuss med markerad ring, höger om banjospelaren.

De som drabbades av den tyska nazismens förföljelse under 30-talet och under hela andra världskriget var bl. a. judar, romer, personer med funktionsvariationer, kommunister, fackföreningsaktiva, socialdemokrater och liberaler. Många försökte fly undan koncentrationslägren. Den svenska flyktingpolitiken var mycket restriktiv bl. a. återförvisades judar till Tyskland. De flyktingar som kom till Sverige under kriget fick leva under mycket enkla förhållanden, många i svenska familjer. 

I Mölndal är det känt att ca. tio arbetarfamiljer tog emot politiska flyktingar under kriget. Hur det kunde gå till när flyktingarna kom till Sverige återges av en intervju med Roland Paulsson gjord 1980 av Lena Måvholm och Birgitta Holmström:

”Det regnade så obarmhärtigt på vägen hem efter ett uppträdande jag gjort i Blå blusen. Jag blev upphunnen av en man som tilltalade mig på ett språk som jag inte förstod: John S!! Jag följde honom till John S på Svanegatan. Det var tysken Otto Preuss, en kolossalt levande människa. Han hade suttit i koncentrationsläger men nu tagit sig till Göteborg med båt. Kroppen var skadad. Otto kom att bli utplacerad hos en eldare som arbetade på Sahlgrenska sjukhuset. Efter några år kom han upp till mig och sålde alla sina operaskivor till mig för 50 kronor sedan tog han en båt och hamnade i Mexiko. Han körde ihjäl sig sedan i San Francisco”.

Det var Internationella Röda Hjälpen (IRH) som organiserade flyktingmottagandet. Det var bildat av det tyska kommunistiska ungdomsförbundet 1920. Den första flyktingen kom till Mölndal i början på 1933. De som kom var organiserade kommunister eller socialdemokrater.

På förslag från IRH kom den Fackliga Centralorganisationen i Mölndal att erbjuda ett lagat mål mat i matsalen på Bergmansgatan samt 3 kronor per dag. Många handlare och hantverkare i Mölndal kom att skänka varor för att hjälpa flyktingarna.

Utvisningshotet

Redan i februari 1933 kom de första utvisningshoten. Flyktingarna kom därför att flytta runt. 1934 uppvaktade därför IRH socialdemokraterna i Mölndal som tog upp frågan på ett medlemsmöte. Styrelsen hade förberett ett brev till socialminister Gustav Möller. I protokollet kan man bland annat läsa:

”Rut Adler i ett mycket intressant anförande om den uppkomna situationen och redogjorde för asylrättens ursprung och historia samt hur asylrätten för politiska flyktingar vuxit in i det internationella rättsmedvetandet. Hon betonade till slut, att vi här i landet som har en socialistisk regering måste låta de av nazisterna jagade flyktingarna få en fristad här. Vi får inte se på om det är kommunister eller socialdemokrater som behöver hjälp”.

På ett senare medlemsmöte rapporterades det att sammanträffande med Möller (s) inte haft någon större betydelse än att flyktingarna själv skulle få bestämma vart de skulle skickas. Protester ledde dock fram till att någon utvisning ej kom att ske.

Källa: Opublicerat manuskript om kampen mot fascismen, Thore Eliasson.

Leningrads barn

Cafélokalen Sörgårdsgatan 2, hyrdes för sammankomster. Astrid Martinsson är 2:a kvinnan sittande från höger. Bilden är från 1943.

I de tyska nazisternas plan ingick det att snabbt inta Leningrad, nuvarande S:t Petersburg. Detta blixtkrig hade hittills varit framgångsrikt. Leningrad utsattes för närmare 17 månaders belägring, som först kunde brytas i januari 1943. Enda förbindelsen som under belägringen fanns till mångmiljonstaden var när det fanns is på sjön Ladoga. Kylan och brist på föda tog många liv. 

Efter att belägringen var bruten kunde hjälp sändas till Leningrad. I Sverige startade det minst 300 kvinnogrupper till hjälp för Leningrads barn.

I Mölndal fanns det tre grupper bestående av kvinnor. En grupp i Toltorpsdalen, en från Krokslätt / Sörgården och en från övriga Mölndal. De sydde och stickade kläder till barnen i Leningrad. Gruppen från Krokslätt fick stuvbitar från Krokslätts fabriker. Pengar, kläder och leksaker insamlades också från invånarna och affärer i Mölndal. Astrid Martinsson, tordes fråga en av de ledande textildirektörerna, som till hennes förvåning skänktes 500 kronor. En mycket stor summa pengar. ”Jag nästan svimmade” säger Astrid. Kläderna lagrades hemma hos de som var aktiva. En annan av de aktiva säger: ”Hemma låg det bollar av kläder överallt. Jag packade, sydde i knappar och fållade kläder”.

Kläderna fraktades sedan till Leningrad. Enligt uppgift var det en båtlast som sändes till Leningrad.

Källa: Intervju gjord med Astrid Martinsson juli  2000. Kronberg & Meuller.

 

Transportförbud och censur

Arbetartidningen stencilerades i tre nr. på grund av transporförbud. Detta är en kopia från 28 mars 1940.

Under tre år 1940 – 1943 hade kommunistiska tidningar transportförbud. De fick inte delas ut av posten, transporteras på tåg, spårvagn eller på sådana motorfordon som gick i regelbunden linjetrafik. Nio skribenter på dessa tidningar fick fängelse för vad de skrivit. Tidningen Norrskensflamman brändes ner och fem personer omkom. Även den liberala Göteborgs handels- och sjöfartstidning drabbades av inskränkningar och pressfrihet.

Arbetar-Tidningen (AT) hade getts ut i samarbete med Stockholmstidningen Ny Dag. Under tre dagar efter transportförbudet gavs det ut en mycket enkel tidning med handskrivna original, innan ett nytt tryckeri i Göteborg skaffades fram.

I Mölndal hade AT under 40-talet omkring 1000 prenumeranter. Tidningen gavs ut sex dagar i veckan och hade nu ingen distribution. Till Mölndal smugglades tidningen inslagen i papper, oftast med på spårvagnen.

Ibland åkte man fast och tidningen transporterades tillbaka till Drottningtorget. Det fanns dock de som blundade för brotten mot transportförbudet.

Thore Eliasson berättar: ”Gustav Eliasson, som hade huvudansvaret för distributionen, togs av en spårvagnskonduktör. Denna fick tag på en fotpatrullerande polis vid ändhållplatsen vid Mölndals Bro. Konduktören sa att ”denna man transporterar transportförbjuden tidning”. Polismannen svarade ”har vi sådant i Sverige” och gick vidare. Faktum var att konduktörer och poliser ibland kom in till partilokalen, där tidningen packades om, för att fråga efter överblivna nummer. Behovet av nyheter bl. a. från kriget var stort.” 

Mölndal var indelat i 20 distrikt där olika partimedlemmar hade ansvar för utdelningen. Denna tog ca. 2-3 timmar per dag efter arbetets slut. Någon ersättning utgick inte. Prenumerationen kostade 50 öre per vecka och betalades till den som delade ut tidningen. Till exempel i Halmstad cyklades tidningen ut. Detta skedde i form av en stafett.

Källa: Ej tidigare publicerat material. Kronberg & Meuller, ur Arbetar-Tidningen. Om motstånd och kollaboration – Sverige under 30- och 40-talen

Den svenska censuren som den bedrevs mot Arbetar-Tidningen

I Sverige är det lag på att tryckerierna skall lämna ett antal exemplar av allt tryckt material till universitetsbiblioteken. Detta är utgångspunkten för hur den svenska censuren arbetade. Tidningarna lästes snabbt och innehöll det något som man inte vill skall komma till allmän kännedom beslagtogs hela tidningen.

Vad gäller Arbetar-Tidningen fick redaktionen aldrig reda på vilken artikel som censuren gällde.

Av denna anledning har det varit svårt att få en bild av vad den svenska censuren censurerade. Vår upptäckt att censuren antecknade i tidningarna och att universitetsbiblioteket sparade tidningarna, gör det nu möjligt att åtminstone delvis, få en bild av vad den svenska makten inte vill skall komma till allmän kännedom. Noggrannare forskning måste dock till där forskare har tillgång till vilka direktiv censuren hade och deras egna dokument.

Följande är några exempel på vad som blev censurerat i artiklar från Arbetar-Tidningen. Bockar och understrykningarna gjorda av den svenska censuren.

10 sept. 1942. Artikel om mord på 300 slavarbetare i Norge och om slavarbetarnas situation.
Notis i Arbetar-Tidningen om att tidningen beslagtogs den 10 september 1942.

 

Källa: Arbetar-Tidningen 1939 – 1944. Exemplaren på Göteborgs Universitetsbibliotek.

 

7 sept. 1943. ”Tysktågstrafiken fortsätter på västkustbanan”. Artikel om att det inte är sant att transporterna av tyska soldater och material upphört genom Sverige.

 

 

16 feb. 1942. Artikel om torterade norska kvinnor och om att bulgarer och holländare dömdes till döden för antinazistisk verksamhet.

 

Rekordvalet 1946

Vallokal, gamla torget på 50-talet.

Andra världskriget var slut. Socialdemokraterna radikaliseras och skrev tillsammans med den fackliga rörelsen det så kallade efterkrigsprogrammet. Huvudpunkterna var full sysselsättning, rättvis fördelning, höjd levnadsstandard samt ett effektivare näringsliv som också skulle demokratiseras. Kommunisterna hade stora framgångar i hela Sverige men de var kanske störst i Mölndal. Begreppet ”Sveriges rödaste stad” föddes. 

I Mölndalskommunisternas valbroschyr 1946 krävs att efterkrigsprogrammet skall genomföras.

Denna 36-sidiga broschyr bekostades helt genom de 82 annonserna från företagen i Mölndal. Man önskar

Valbroschyr från valet 1946.

också att sotningsväsendet skall bli kommunalt och att större planmässighet vid byggandet av bostäder skulle ske. Det skulle bli billigare att ordna vägar, vatten och avlopp om staden växte på en planerat sätt. Under lång tid hade kommunisterna krävt att mark skulle köpas in vilket nu skedde. Kommunisterna var nöjda med det ökande byggande av ”egnahem”.

Nöjd var man också med att en kommunistisk motion om att kommunen skulle sköta all distribution av elenergi skulle bli verklighet 1947. Planer på att bygga ett Folkets Hus vid Knarrhögsgatan (vid nuvarande stadshuset) fick stöd. Kommunisterna hade i en motion krävt ett nytt stadshus och skriver:

”Stadens administrativa och tekniska personal arbetar i lokaler, som inte blott förtager arbetsglädjen utan också på alla sätt är hämmande för deras arbete. Stadens invånare, som behöver anlita denna personal, har svårt att finna deras expeditioner”.

För busstrafiken ville man inrätta ett par ringlinjer till Ryet – Kikås och till Stensjön.

Ett annat önskemål var att staden skulle medverka till att näringslivet fick lokaler till rimliga kostnader.

Kommunisternas fullmäktigeledamöter 1946. Sittande till vänster ser vi Bibliotekarie Edvin Trettondal och stående till höger John S Johansson.

Även daghemsutbyggnaden var angelägen vilket framgår av valbroschyren.

”I vår tid är kvinnornas plats icke blott i köket utan även i förvärvslivet, det kulturella livet och parlament. Kvinnorna har på dessa områden lika stora uppgifter att fylla som männen. Men kvinnorna har samma rätt till rekreation, vila och nöje som männen. Detta kan inte uppnås med mindre än att det husliga arbetet rationaliseras och kollektiviseras. Daghem för varje barn i varje stadsdel är av behovet”

Mandatutvecklingen i Mölndals stad för Kommunisterna innan kommunsammanslagningen.

 

Kommunisterna fick 35% av rösterna och 12 mandat i kommunfullmäktige. De borgerliga partierna fick endast några få mandat. Trots framgångarna behöll socialdemokraterna både ordförande och vice ordförandeposterna i alla kommunala nämnder och styrelser.

Källa: Ej tidigare publicerat material, Kronberg & Meuller.

 

Rut Adler från Lindome

Rut Adler föddes i april 1888 som en av fem syskon. Hennes mamma dog när Rut var liten. I ungdomsåren hörde Rut Adler vid en demonstration nere vid Söderåsen Hjalmar Branting tala. För första gången hörde hon en socialistisk förkunnelse. Hon var först liberal och först 1934 inträdde hon i Lindome arbetarkommuns kvinnosektion. Hon var socialdemokrat fram till 1940 då hon gick in i det kommunistiska partiet (SKP). I framgångsvalet 1946 valdes Rut Adler och Knut Karlsson in i Lindomes kommunfullmäktige för kommunisterna.

Foto: Hämtat från Lindomes bibliotekshistoria.

Redan tidigt användes Rut Adler som föredragshållare. Under sin socialdemokratiska tid engagerade sig Rut Adler starkt för tjeckoslovakiska flyktinghjälp och för Spanienhjälpen. I Göteborg var hon med om att bilda Sveriges första Spanienkommitté den 4 oktober 1936. Mot slutet av sin tid som socialdemokrat kom hon alltmer i opposition mot partiet och blev 7 februari 1940 utesluten från socialdemokraterna ”p.g.a. kommunistisk aktivitet”.

Lindome kommunistiska arbetarkommun bildades i oktober 1940. Bland de första medlemmarna märktes Knut och Signe Karlsson samt Rut Adler som just hade kommit med i SKP. I framgångsvalet 1946 valdes Rut Adler och Knut Karlsson in i kommunfullmäktige, som hade 25 medlemmar. 1940 försökte hon få till stånd ett visst praktiskt valsamarbete mellan Socialdemokraterna och kommunisterna i Lindome. Socialdemokraterna avböjde dock.

Under åren 1950 – 1962 var hon ordförande i Göteborgsavdelningen av Svenska Fredskommittén. När USA:s angreppskrig i Vietnamn kom fram i ljuset arbetade hon frenetiskt för att bekämpa förbrytelsen. Bland annat skrev hon många brev till president Johnson och hjälpte avdelningar inom svenska Kvinnors Vänsterförbund att under 1965 skriva protester till amerikanska ambassaden.

Vid brytningen inom VPK 1967 lämnade Rut Adler partiet och var fram till sin död 1969 medlem i KFML. Hon skrev mycket kritiska artiklar mot partiets linje. Även efter 1967 jobbade hon oförtröttligt vidare. Vid ålder av 80 år skrev hon brev till Tage Erlander om svensk EEC-anslutning. Två år tidigare hade hon haft en debatt i Göteborgsposten med statsministern i samma fråga.

Rut Adler är en människa som skulle skildras i en egen skrift. Det är så lite som kan fångas in här. Hon var kommunist, fredskämpe och humanist. En kämpande kvinna för socialismen och freden samt för kvinnorna.

Källa: Det Röda Mölndal. Kronberg & Meuller. Läs mer i bibliotekshistoria från Lindome om Rut Adler.

 

Historieprojektet 1980 – 82

Avslutningsscen ”Den röda Staden” 1980.

Teaterpjäsen ”Den röda Staden” som spelades 1980 på Möllan i Folkets Hus. Den var skriven av Anders Meuller, Barbro Glansén och Harald Andersson. Regin gjordes av Sonny Johnson. Den skildrade vänsterns och Mölndals Historia under hela 1900-talet.

Skriften ”Det röda Mölndal” gavs ut 1982. Den sammanställer arbetarrörelsen och Mölndals historia fram till 1939. Mest bearbetas kommunisternas historia.

En utställning i stadshuset gjordes 1980 om arbetarrörelsens och kommunisternas historia i Mölndal. Se bifogat tidningsutklipp från GT den 14 januari 1981.

Dåvarande moderater
reagerade på utställningen. Klippet talar för sig själv.

”Livet i Kvarnbyn” var en utomhusteater om arbetarrörelsens födelse i Mölndal som spelades i Mölndals Hembygdsmuseums trädgård 1982. En av huvudarrangörerna var LO-sektionen i Mölndal. Pjäsförfattare var Anders Meuller och regissör var Sonny Johnson. Pjäsen handlade om två familjer i 1900-talets början.

”Gräv där du står” var en ny typ av folkrörelse. Inspiration hämtades från Tältprojektet. Med ett cirkustält turnerade ett antal musik- och teatergrupper från proggrörelsen (Nationalteatern, Nynningen, Oktober, Tidningsteatern, Narren och några fristående, bl a Sven Wolter) med en föreställning som handlade om arbetarrörelsens historia i Sverige. Böcker skrevs om att forska i den lokala historien. I Mölndal var det fyra projekt som tillsammans kan kallas historieprojektet. Sammanlagt var det flera 100 personer som forskade, skrev, spelade teater, snickrade och målade dekor samt skötte ljud och ljus. 

Källa: Ej tidigare publicerat material. Kronberg & Meuller.

Kopiera länk