I Vänsterpartiet är vi stolta över vår politik på vård-området. Tillräckliga resurser, nej till privatiseringar, fler kollegor med bra villkor. Därför känns det extra bra att dela ut ”Vänstern i vården” utanför Mölndals sjukhus idag på morgonen.
Nu är Vänsterpartiet klara med sitt budgetförslag för Mölndal 2026.
Mölndal är en gynnad kommun. Närheten till Göteborg och en stark egen arbetsmarknad gör att vi har bättre möjligheter än de flesta kommuner att bidra till ett bra liv för våra medborgare. Och många saker fungerar också bra i Mölndal om man jämför.
Men Mölndal kan bättre!
Vänsterpartiet ser att en välfungerande kommun med goda resurser kan göra stor skillnad för att människor ska kunna leva ett gott liv. Vi kan bidra till att människor får möjlighet att forma sina liv efter egen vilja och förmåga. Vi kan hindra att människor misslyckas och hamnar utanför. Vi kan göra det svårare att rekrytera unga människor till kriminella gäng eller extrema grupper.
Vänsterpartiet vill att pengarna ska komma från dem som har störst marginaler, via ett progressivt skattesystem och andra välriktade skatteuttag. Sådana skatter kan bara tas ut av staten. Vår nuvarande riksdag kommer inte att hjälpa oss med det, de för en helt annan politik. Därför föreslår vi ändå att vi ska använda den möjlighet vi har som enskild kommun att stärka våra inkomster, en höjning av den kommunala skattesatsen. (Tillsammans med de statliga skattesänkningarna och uppräkningarna får alla i Mölndal ändå en skattesänkning totalt sett.)
När vi gör det måste vi också vara noga med att använda våra medborgares pengar väl.
Satsa på skolan!
Skolan är det viktigaste verktyget vi har för att förebygga psykisk ohälsa, brottslighet, arbetslöshet och utanförskap. Vi har de senaste åren sett hur Mölndals skolor har börjat tappa i resultat jämfört med andra kommuner. Vi föreslår rejäla satsningar för att vända detta.
Satsa på kulturen!
Inom det som vi kallar kultur görs mycket av det förebyggande arbetet i Mölndal. Här stärker vi gemenskapen i kommunen. Här ökar vi tron på ett gott liv tillsammans.
Andra viktiga satsningar
Vi menar också att Mölndal bör förlita sig på myndigheternas kostråd och säger därför nej till satsningen på “Mer mjölk i förskolan”. Vi politiker ska inte in och detaljstyra matsedeln i förskolan. Det finns det andra som är anställda för, med rätt utbildning.
Hela förslaget hittar du här: Budgetförslag V Mölndal 2026
Idag håller vi tummarna för New York!
En demokratisk socialist utmanar Trump och hela etablissemanget och går mot att bli borgmästare i USAs största stad. Zhoran Mamdani leder stort i opinionsundersökningarna. Det finns hopp!
Vänsterpartiet lägger fram en budget som handlar om framtiden – om vilket Mölndal vi vill lämna efter oss. Vi vill bygga en stad där barn får en trygg start i livet, där människor möts i kultur och gemenskap och där ingen lämnas utanför.
Vi vill lägga 20 extra miljoner så att människor med funktionsnedsättning inte ska behöva betala för att åtgärda brister i äldrevården.
Vi vill ge barnen det stöd de behöver genom social viktning i förskolan, NPF-säkring och ö h t mer pengar till skolan. Vi vill behålla de centralt finansierade särskilda undervisningsgrupperna och stärka kompetensen i den anpassade skolan – för att varje elev ska få lyckas. Vi vill minska barngrupperna i förskolan när vi får chans till det.
Vi satsar på kultur, möten och välmående: bokbussen ska rulla vidare, biblioteken ska ha mer öppet, och stödet till det fria kulturlivet ska öka. Vi stärker demokratiarbete bland unga och vi vill behålla språkcaféerna.
Regeringens fokus på skattesänkningar gör det svårare för kommuner att klara välfärden. När staten drar sig undan måste vi ta ansvar lokalt. Därför föreslår vi att Mölndal höjer skatten med 35 öre – vi tar tillbaka en del av skattesänkningen för att investera i ett bättre samhälle. Vi ska inte lämna över problemen till våra barn.
Det här är en budget som bygger på ansvar, omtanke och framtidstro. Vi tror på ett Mölndal där människor bryr sig om varandra – och där vi tillsammans formar ett hållbart samhälle för kommande generationer.
För Vänsterpartiet Mölndal
Joakim Ramberg, Gruppledare
Anna Mårland, Kommunstyrelsen
Jerker Halling, Social- och Arbetsmarknadsnämnden
Den 21 september är det nordisk kraftsamling för Palestina i Göteborg. Vänsterpartiet går i Palestinagruppernas sektion bakom banderollen ”Stoppa folkmordet”. Den sektionen samlas vid Rådhuset på västra sidan av torget. Vi samlas klockan 14.00 på Gustaf Adolfs Torg.
https://goteborg.vansterpartiet.se/2025/09/12/nordisk-kraftsamling-for-palestina/
2026 måste Sverige göra sig av med Tidöregeringen!
Du kan bidra till vår valkampanj också genom att skänka en slant.
Vänsterpartiet ökar mest av alla i senaste undersökningen!
Om det vore val idag skulle v + s + mp ha egen majoritet i riksdagen! En regering helt oberoende av borgerliga partier för första gången på i alla fall 20 år.
Välkommen till hösten med Vänsterpartiet i Mölndal!
Vi har hunnit komma igång med styrelsemöte, fixarhelg i vår lokal, och vi har en rejäl bunt med färska tidningar, Vänstern i Mölndal, på ingång.
Följ oss på våra sociala medier, och via appen Agera på din telefon.
Om ett år är det val. Då ska vi byta regering, och vi ska få till ett vänsterstyre i Mölndal! Låt oss tillsammans se till att det händer!
Gängkriminaliteten i Sverige växer och har flyttat in i välfärdens känsligaste sektorer. Det är tydligt att så länge det finns pengar att tjäna på dessa verksamheter kommer kriminella utnyttja möjligheten.
Anna Mårland skriver i Mölndalsposten om hur det är att vara mamma till ett barn som periodvis inte kunnat, eller känt det som omöjligt att, komma iväg till skolan. Och om att det kan bli så mycket bättre! Vi måste se till att vi har rätt resurser för barnen där det behövs.
Länk till artikeln (betalvägg)
Här kommer hela texten:
I Mölndals stad har vi i dag över 1 000 barn och unga med problematisk skolfrånvaro.
Låt den siffran sjunka in en stund.
Över tusen barn som inte kommer till skolan, varje dag, varje vecka – ibland under år. Barn som i tysthet försvinner ur systemet. Inte för att de inte vill. Inte för att deras föräldrar inte försöker. Utan för att skolan, som ska vara en plats för alla, inte alltid förmår möta deras behov.
Jag är både förtroendevald fritidspolitiker och mamma till en flicka som i flera år kämpat med sin skolgång. När hon började i förskoleklass i Kållered fanns redan en neuropsykiatrisk diagnos med i ryggsäcken. Skolan visste – ändå fanns inga fungerande anpassningar på plats när hon klev in i årskurs ett. I en klass med 32 elever, en lärare och till en början en assistent, försvann hennes behov i mängden.
Trots mina 25 år som professionell inom NPF-området i skolan – med specialistutbildning och kunskap – stod jag där som mamma och kände mig maktlös. För hur förklarar man gång på gång det som borde vara självklart? Att ett barn med autism, ADHD, Tourettes eller andra neuropsykiatriska utmaningar behöver en omgivning som förstår, anpassar, bygger relation och inger trygghet. Att dessa diagnoser inte är ett ”hittepå” – utan bygger på tydliga kriterier i DSM-5 och omfattar livslånga utmaningar inom bland annat kommunikation, impulskontroll, uppmärksamhet, sensorik och känsloreglering.
Trots tydlig kommunikation från oss föräldrar, följdes vår dotters behov inte upp. Det tog två år av orimligt många SIP-möten, remisser, samverkan med socialtjänst, BUP, skolförvaltning och otaliga samtal – innan rektor slutligen gav specialpedagogen i uppdrag att göra det vi redan från början föreslog: skriva ett åtgärdsprogram och söka plats i en särskild undervisningsgrupp. Då hade vår dotter varit hemma från skolan i över ett år. Inte för att vi inte försökte. Inte för att hon inte ville. Utan för att ingen lyssnade eller tog sig tid till att förstå.
Det pratas mycket politik just nu. Om satsningar. Om resurser. Om lösningar. I Mölndals stad är vi många som jublar över beslutet om en ny resursskola – men samtidigt vet vi att 20 platser inte räcker långt i en kommun med över 1 000 elever med problematisk skolfrånvaro. Att SU-grupperna står inför en eventuell nedläggning – de grupperna som i dagsläget stöttar omkring 24 elever med autismdiagnos – vid en eventuell nedläggning riskerar det att öka belastningen ytterligare på redan överfulla ordinarie skolmiljöer.
Vi har ett skolsocialt team som gör ett fantastiskt arbete. Men med möjlighet att stötta endast ett tiotal elever, med mest omfattande skolfrånvaro, räcker det inte. Inte när behoven är så stora. Det blir droppar i ett hav av rop på hjälp.
Men det finns hopp. Jag vet det, för jag har sett det. När vår dotter till slut fick börja i särskild undervisningsgrupp på Lackarebäcksskolan började en långsam, men stadig återgång. En återgång som byggde på relationer. På trygghet. På att hon fick bli förstådd – inte ifrågasatt. Från att ha vägrat lämna huset på mornarna, gick hon i årskurs 3 till skolan varje dag. I fyran ville hon själv pröva att återvända till storklass under några lektioner. Det gick. I sexan var hon en självklar del av sin klass, med vänner, lärare och framtidstro.
Härom veckan stod jag på skolavslutningen, med solen i ögonen och tårar i ögonvrån. Min dotter, som för några år sedan inte klarade att kliva in genom skolporten, sjöng, skrattade och kramade sina vänner. Hon gick därifrån med tillit, självförtroende och en genuin längtan efter att börja högstadiet. Men mitt hjärta brast lite ändå – för jag vet att samtidigt, någon annanstans i staden, satt barn hemma. Barn som fortfarande inte blir hörda. Barn vars behov inte möts. Barn som kämpar – i tystnad.
Jag är så innerligt trött på narrativet att problemet ligger hos ”curlande” föräldrar eller ”gränslösa” barn. På idéer om att hårdare tag eller mer disciplin ska lösa skolfrånvaro.
Inget kunde vara mer fel.
Det som gör skillnad är det som Lackarebäcksskolans personal gav vår dotter: relation, förståelse, lyhördhet. Det börjar där. Inte med konsekvenser, utan med kontakt. Inte med kontroll, utan med kommunikation. Vi måste lyssna mer. Agera tidigare. Skapa utrymme för verklig inkludering. Inte bara för 30 elever – utan för alla. Vi vet vad som krävs. Det är hög tid att också göra det.
Tack till er på Lackarebäcksskolan – Torbjörn, Jenny, Göran, Henrik, Alexander, Liselott, Susanne, Josefin, Erik och Orhan. Ni räddade vår dotters skolgång. Ni är skillnaden mellan hopp och hopplöshet.
Och till er andra, som också beslutar om resurser, riktlinjer och prioriteringar: Relationen är inte ett komplement till undervisning. Den är grunden.
Anna Mårland, Vänsterpartiet i Mölndal, vice ordförande i sociala hållbarhetsutskottet, ledamot i kommunfullmäktige, ersättare i kommunstyrelsen, ersättare i social- och arbetsmarknadsnämnden