Anna Mårland skriver i Mölndalsposten om hur det är att vara mamma till ett barn som periodvis inte kunnat, eller känt det som omöjligt att, komma iväg till skolan. Och om att det kan bli så mycket bättre! Vi måste se till att vi har rätt resurser för barnen där det behövs.
Länk till artikeln (betalvägg)
Här kommer hela texten:
I Mölndals stad har vi i dag över 1 000 barn och unga med problematisk skolfrånvaro.
Låt den siffran sjunka in en stund.
Över tusen barn som inte kommer till skolan, varje dag, varje vecka – ibland under år. Barn som i tysthet försvinner ur systemet. Inte för att de inte vill. Inte för att deras föräldrar inte försöker. Utan för att skolan, som ska vara en plats för alla, inte alltid förmår möta deras behov.
Jag är både förtroendevald fritidspolitiker och mamma till en flicka som i flera år kämpat med sin skolgång. När hon började i förskoleklass i Kållered fanns redan en neuropsykiatrisk diagnos med i ryggsäcken. Skolan visste – ändå fanns inga fungerande anpassningar på plats när hon klev in i årskurs ett. I en klass med 32 elever, en lärare och till en början en assistent, försvann hennes behov i mängden.
Trots mina 25 år som professionell inom NPF-området i skolan – med specialistutbildning och kunskap – stod jag där som mamma och kände mig maktlös. För hur förklarar man gång på gång det som borde vara självklart? Att ett barn med autism, ADHD, Tourettes eller andra neuropsykiatriska utmaningar behöver en omgivning som förstår, anpassar, bygger relation och inger trygghet. Att dessa diagnoser inte är ett ”hittepå” – utan bygger på tydliga kriterier i DSM-5 och omfattar livslånga utmaningar inom bland annat kommunikation, impulskontroll, uppmärksamhet, sensorik och känsloreglering.
Trots tydlig kommunikation från oss föräldrar, följdes vår dotters behov inte upp. Det tog två år av orimligt många SIP-möten, remisser, samverkan med socialtjänst, BUP, skolförvaltning och otaliga samtal – innan rektor slutligen gav specialpedagogen i uppdrag att göra det vi redan från början föreslog: skriva ett åtgärdsprogram och söka plats i en särskild undervisningsgrupp. Då hade vår dotter varit hemma från skolan i över ett år. Inte för att vi inte försökte. Inte för att hon inte ville. Utan för att ingen lyssnade eller tog sig tid till att förstå.
Det pratas mycket politik just nu. Om satsningar. Om resurser. Om lösningar. I Mölndals stad är vi många som jublar över beslutet om en ny resursskola – men samtidigt vet vi att 20 platser inte räcker långt i en kommun med över 1 000 elever med problematisk skolfrånvaro. Att SU-grupperna står inför en eventuell nedläggning – de grupperna som i dagsläget stöttar omkring 24 elever med autismdiagnos – vid en eventuell nedläggning riskerar det att öka belastningen ytterligare på redan överfulla ordinarie skolmiljöer.
Vi har ett skolsocialt team som gör ett fantastiskt arbete. Men med möjlighet att stötta endast ett tiotal elever, med mest omfattande skolfrånvaro, räcker det inte. Inte när behoven är så stora. Det blir droppar i ett hav av rop på hjälp.
Men det finns hopp. Jag vet det, för jag har sett det. När vår dotter till slut fick börja i särskild undervisningsgrupp på Lackarebäcksskolan började en långsam, men stadig återgång. En återgång som byggde på relationer. På trygghet. På att hon fick bli förstådd – inte ifrågasatt. Från att ha vägrat lämna huset på mornarna, gick hon i årskurs 3 till skolan varje dag. I fyran ville hon själv pröva att återvända till storklass under några lektioner. Det gick. I sexan var hon en självklar del av sin klass, med vänner, lärare och framtidstro.
Härom veckan stod jag på skolavslutningen, med solen i ögonen och tårar i ögonvrån. Min dotter, som för några år sedan inte klarade att kliva in genom skolporten, sjöng, skrattade och kramade sina vänner. Hon gick därifrån med tillit, självförtroende och en genuin längtan efter att börja högstadiet. Men mitt hjärta brast lite ändå – för jag vet att samtidigt, någon annanstans i staden, satt barn hemma. Barn som fortfarande inte blir hörda. Barn vars behov inte möts. Barn som kämpar – i tystnad.
Jag är så innerligt trött på narrativet att problemet ligger hos ”curlande” föräldrar eller ”gränslösa” barn. På idéer om att hårdare tag eller mer disciplin ska lösa skolfrånvaro.
Inget kunde vara mer fel.
Det som gör skillnad är det som Lackarebäcksskolans personal gav vår dotter: relation, förståelse, lyhördhet. Det börjar där. Inte med konsekvenser, utan med kontakt. Inte med kontroll, utan med kommunikation. Vi måste lyssna mer. Agera tidigare. Skapa utrymme för verklig inkludering. Inte bara för 30 elever – utan för alla. Vi vet vad som krävs. Det är hög tid att också göra det.
Tack till er på Lackarebäcksskolan – Torbjörn, Jenny, Göran, Henrik, Alexander, Liselott, Susanne, Josefin, Erik och Orhan. Ni räddade vår dotters skolgång. Ni är skillnaden mellan hopp och hopplöshet.
Och till er andra, som också beslutar om resurser, riktlinjer och prioriteringar: Relationen är inte ett komplement till undervisning. Den är grunden.
Anna Mårland, Vänsterpartiet i Mölndal, vice ordförande i sociala hållbarhetsutskottet, ledamot i kommunfullmäktige, ersättare i kommunstyrelsen, ersättare i social- och arbetsmarknadsnämnden